En mammas mardröm.

Usch vilken dag! Jag vet inte vart jag ska börja, men jag ska göra ett försök.

Jag satt hemma och jobbade med tygerna som skulle vart klara förra fredagen. Jättesvårt, eftersom Inez vart sjuk, och jag blivit avbruten hela tiden.
Idag hade jag tom Uffe hemma, för att jag bara skulle bli klar.

På morgonen hade jag skickat med Elias en lapp till skolsyster. Han har en period haft blåmärken, som dyker upp utan anledning och försvinner lika fort.
Jag har tänkt på det, men inte förrns i förrgår när jag själv "testtryckte" på hans rygg (jättelöst) och han fick ett blåmärke.
På förmiddagen ringer skolsyster och säjer att hon har skolläkaren där, och att jag nog ska komma och hämta Elias. Dom har redan bokat en akut tid på barnmottagningen på lasarettet.
Jag fattar först inte allvaret, men när tänker ett steg till blir jag jättenervös.

Jag bryter så klart ihop inne hos syster och både hon och doktorn försöker trösta mej och tala om vad det ev kan vara, lite försiktig.
Efter en lång stund och många tårar, så hämtar dom Elias och vi åker hem.
Jag försökte lugna honom med att jag bara var orolig.
Jag har inte gråtit såhär mycket någonsin i hela mitt liv.

Inne på lassis får han ta blodprover och till en början sa dem att det skulle ta några dar för provsvaren. Jippi, tänkte jag. Ska man behöva gå å oroa sej i flera dagar.
Men, svaren fick vi efter bara två timmar. Det visar sej att min älskade ungen som tur var inte hade leukemi, som jag förberett mej på. Jag andades ut å kände att allt annat "va ok".
Min älskling har fått en blodsjukdom som heter ITP. Den smittar inte, och är inte ärftlig.
Jag har inte hunnit läsa så mycket, då jag fick internet alldeles nyss. Men det verkar inte vara farligt, och det verkar inte som att han kommer att lida. Man vet fortfarande inte om man ska behandla eller inte. OM man gör det är det gammaglobulin eller cortison (med dropp).
Imorgon ska han få ta nya prover och även göra ultraljud på sin mjälte.
Jag känner mej efter dagen rätt lugn trots allt och tackar gud för att det inte var det värsta.

Det värsta en mamma kan vara med om är att förlora sitt barn, och idag har jag fått uppleva hur det känns att kanske vara just den mamman. Det vill jag INTE göra om!
Kan inte förklara, men nu tror jag att jag fattar var alla cancersjuka menar. Man ser helt plötsligt livet på ett lite annorlunda vis. Det är inte för givet. Det är på en skör liten, liten tråd.
Var rädda om varann!

Min fina fina prins!



Nu är han inlagd på barnavdelningen på Visby lasarett. Jag finns givetvis vid hans sida. I skrivande stund sover han. Han har vart ledsen över att behöva sova borta från sina syskon. Det var det som var värst tyckte han. Adam har också vart ledsen. Jag hoppas vi får komma hem imorgon.