Vad hände?

Jag har fått ganska många frågor om min fot.

Vad som hänt, varför jag opererats flera gånger och hur jag mår.

Så jag tänkte berätta.

En solig marsdag fick jag för mej att måla om vår jätterostiga flaggstång.

Vi hade precis flyttat hit till gården från fastlandet och lägenhetslivet. En månad och 4 dagar för att vara x-sakt.

Jag hade mycket energi om vad som skulle göras med vårt renoveringsobjekt.

Jag hade börjat renovera det fd brygghuset, som skulle bebos av min mamma. Idag är det ett gästhus, som står tomt på vinterhalvåret (för det mesta).

Hur som.. Jag skulle iaf välta den där förbaskade flaggstången. barnen hade tjatat på mej hela dagen, eftersom dom skulle få hjälpa mej.

Jag visste att det kunde vara farligt, så jag bad dem (barnen) att stå vid päronträdet bakom mej (en bra bit bort) medan jag skulle fälla pinnen.

När jag hade lossat på bultarna med skiftnyckeln, som jag letat efter en stund, så tippade jag den åt husets håll. När den kommit en liten bit så tänker jag "hjälp, den kommer att slå i taket", sen hinner jag tänka "nä, det gör den inte", sen tänker ja "knoppen! Knoppen går ju sönder" DÅ, just då sträcker jag ut benet av ren reflex. en hör jag bara. Krach. Typ som knäckebröd som man bryter av, fast med mer bas. Jag glömmer aldrig det ljudet!

Jag har vid detta läget fattat att benet gått av, men det gör inte så himla ont.

Jag tänker att jag måste ta mej bort härifrån, eftersom jag låg under flaggstången. När jag ålar mej, känner jag hur foten hänger, men det gör inte ont. Jag försöker hålla upp foten med den andra foten och ber killarna att hämta mormor, eftersom jag fattar att jag nog inte kan köra till sjukhuset själv, vilket jag hade tänkt från början.

Dom börjar gå försiktigt, eftersom dom inte riktigt fattar läget. Då ropar jag åt dom att skynda sej, att hon måste ringa ambulans.

När mamma kommer, får hon panik, såklart! Det skulle jag åxå fått om jag såg mitt barn ligga där! Hon ringer 112 och jag hör hur hon börjar svamla om hur hög smärttröskel jag har osv osv... Jag ber om luren och får prata med dem själv. Jag förklarar hur dom ska åka, och lägget på.

Eftersom jag är utbildad i hlr, d-hlr och l-abc, så visste jag samtidigt som jag sa det att det var fel. men jag bad om vatten. mamma sprang in å hämtade ett glas med vatten. Jag drack det inte. Fick en filt, å så hade dom kommit.

Det var en Stefan och Jonas från Visby. Dessa jobbar tydligen på helikoptern i vanliga fall, så vad jag har hört hade jag en väldig tur!

Jag älskade dessa killar! Dom va så himla bäst! Dom pratade till mej, men via barnen. Dom berättade för barnen, som i detta läge var mer chockade än vad jag var, vad dom skulle göra. Dom sa tex, nu ska vi ge mamma en spruta. Nu sticker vi mamma. Istället för att säja det till mej, sa dom det till barnen! Hur smart som helst! På så sätt lugnade dom ner barnen, samtidigt som dom faktiskt talade om för mej vad som händer.

Jag fick morfin, och nåt annat. Morfinet hjälpte inte, så att dom kunde flytta mej, men det där andra fick hela himelen att falla ner på jorden. Det enda jag såg var blå himmel men fluffiga vita moln och MASSOR med flaggstänger. Jag var me, men va helt borta!

Jätte jätte läskigt! fattar inte hur man ens vågar knarka. Faktiskt! Mamma lät som en farbror när hon frågade hur många ggr hästarna skulle ha mat. Jag hörde vad hons, jag fattade vad hon sa, men jag kunde inte svara. Jag var tvungen att visa med fingrarna. Sen frågar hon om jag har min mobil med mej. Jag försöker då visa henne den, för jag visste x-akt vart den var, men jag fick inte upp den ur fickan. Och kaborrbandet lät förskräckligt högt!

Sen fick jag ännu något i ambulansen, och där är jag borta. Jag minns inte en enda sekund från det. Tack och lov! För det var då dom drog min fot till rätta. Undrar hur man gör det med en öppen fraktur?

Jag vet att jag vaknade till i ambulansen vid den sista rondellen. där är det nämligen kullersten. hela ambulansen skakade och jag vet att jag tänkte "vart ligger sjukhuset egentligen". Jag såg en skogsstig framför mej. =) Men idag fattar jag att det var rondellen med kullersten, i sluet på lummelundsväg.

När jag vaknade upp på sjukhuset, var Uffe där. Han hade tagit första båten över och till ön, och fick avbryta en kurs.

Det kändes skönt att se honom!

Här är utsikten från mitt rum på lassis. Först när jag vaknade trodde jag att jag var på en båt.

Målar å målar, trots mitt gips. Envisa kommer man väldigt långt med. Monterade tom hela köket i gästhuset.Alldeles SJÄLV, MED gips! Så det så!

Sen påbörjades en lång period på kryckor och med gips.

Själv trodde jag att jag skulle bli återställd efter det. Men så vart det ju tyvärr inte.

Jag hade från början massa "skrot" som höll ihop min skada.

Det är därför man har öppnat flera gånger. Man har tagit bort olika saker vid olika tillfällen.

Men nu äntligen, efter mycket tjat och många läkarbesök fick jag min operation, som dom tyckte skulle vara så onödig.

Men efter magnetröntgen såg man att det inte var bra och jag fick rätt.

Så i torsdags opererade jag, och där hittades lite fel som fixades till.

Jag kan redan röra foten bättre än vad jag kunde innan, och jag har inte ont. Folk tror att jag har ont, men grejen är den att jag har lika ont nu, nyopererad med tot 25 stygn och två sår, som jag har haft under hela tiden. Det är ingen skillnad på smärtan alls! Då fattar jag själv hur ont jag har haft. En smärta jag vant mej vid.

Det som är lite jobbigt är att det känns som att min häl har somnat. Och så är något för kort känns det som. För när jag böjer mej ner så gör det ont i hälen(???)

Får se om det släpper.