Att gå i skolan med dyslexi, utan diagnos.

Vaknade precis i tårar. Drömde att jag var på bio och att man innan valde vem man skulle vara i filmen, eftersom man skulle läsa scenerna högt. Jag valde som vanligt något där det bestod av så lite text som möjligt att läsa. Skillnaden från skolan, var att här kunde man inte öva på texten innan det vart ens tur. Jag vart hon tjejen i Avatars mamma. Jag skulle bara säga två fjuttiga meningar, men jag kunde inte. Då blev jag påmind om min hemska skolgång, som hade kunnat sluta mycket bättre, bara jag hade fått rätt hjälp av vuxna människor.

När jag var liten var min skolstart inte precis den bästa för ett barn.

Jag började i skolan som sexåring i min pappas hemland Marocko.

Jag flyttade ner från mina föräldrar och mina trygga väggar till ett land som jag bara hade hälsat på en gång eller två. Jag bodde hos min farmor och farfar.

Jag kommer ihåg min allra första skoldag, som om den var igår.

Vi satte oss i klassrummet och började direkt med lektionen. Jag hade precis under sommaren lärt mej arabiska, så det var lite svårt att hänga med.

Efter förmiddagens lektioner fick alla barnen åka hem med alla skolbussarna (folk som klagar på skolbussar här vet inte vad dom snackar om!!!)

Efter att man ätit lunch hemma, åker man tillbaka till skolan, och i vår skola (som dom flesta i Marocko) så läser man alla ämnen på franska halva dagen. Även denna, allra första dag.

jag kommer ihåg hur lärarinnan stod där fram å pratade med oss som vi inte gjort något annat.

Jag vet att jag funderade på om dom andra barnen redan kunde detta (ännu ett) främmande språk. Hon frågar min bänkgranne något, som inte kan svara. Hon säger på arabiska att hon inte förstår. Då tar hon fram en stor linjal och daskar till den lilla flickan på fingrarna.

Jag kommer ihåg hur rädd jag var att få ögonkontakt med denna hemska lärare.

När jag kom hem efter ännu en skolbusstur som heter duga, så undrar min farfar och farmor varför alla mina kritor och färgpennor är trasiga. Ja, om någon vuxen hade sett hur trångt (och långt) det var på dessa skolbussar så tror jag ingen hade velat åka dem själv faktiskt.

Efter mycket om och men så flyttade jag iaf hem till Sverige igen. Tro det eller ej, man jag kunde inte prata svenska då. Jag förstod, det gjorde jag. Det var ju trots allt mitt modersmål.

Efter ett tag började tungan vänjas vid det gamla.

När jag började ettan här hemma fick jag gå i en arabisk klass.

Förstår inte riktigt varför faktiskt. Men det gjorde jag. Vi hade svenska på schemat EN (!!!!!) gång i veckan. Och det var ofta Kia, som hon hette var sjuk. Dom lektionerna va iof en katastrof! Ungefär så som jag och Inez 10 mån läser pekböcker idag, höll hon sina svenska lektioner.

Efter två byten till hamnade jag till slut i klassen jag skulle gå i.

Första dagen i skolan ber min nya fröken mej att läsa högt ur Pippi långstrump. JÄTTE pedagogiskt!

Nervös som jag var, plus min superbra läskompetens gjorde ju att det nästan inte alls gick att läsa.

I trean fick jag specialhjälp med läsningen. Det var egentligen ingen hjälp tycker jag såhär efteråt. Men vi satt ensamma jag å två till med en lärare som hjälp.

Under alla år har jag fått höra hur jag ska träna träna träna att läsa. Men ingen verkar fatta. Ingen fattar att dyslexi går inte att träna bort!

I högstadiet började allvaret. Alla nationella prov (och alla andra prov åxå för den delen) går ju på tid, min allra största fiende). I början läste jag allt för att kunna svara på frågorna. Men jag insåg ganska snart att jag inte ens kommit igenom halva texten när tiden var ute. Konstigt att man fick dåligt med poäng, när man inte ens fick en chans att svara på frågorna.

Ganska så snabbt kommer jag på att jag, för att ens ha en liiiiten chans, måste jag läsa frågorna, leta i texten och kanske, kanske hitta svaret. Detta funkade lite bättre, men långt ifrån bra.

SÅ har min skolgång vart hela tiden. Jag har fått komma på knep för att lusta ut hur jag ska klara proven.

Jag glömmer aldrig när vi delade in oss i tre grupper i NO:n i högstadiet. 1; för "obsbarnen" som vi sa. 2; för dom normala och 3; för snilleblixtarna.

Mitt första prov på ögat hade jag alla rätt på. Mitt allra första prov med alla rätt. 13/13!

Jag var överlycklig, men anklagades för fusk.

Samma sak när det gällde nästa prov. Det som handlade om tyngdkraften. jag hade ett fel, men vad spelade det för roll?! Jag anklagades även denna gången för fusk.

Då sket ja i det istället. Varför ens komma på lektionerna nr man blir "diskad".

När jag började gymnasiet så hade jag en klassförseståndare som jag även hade i svenska. Det är ändå hon, jag är mest besviken och arg på.

För när man är så stor, att man går i gymnasiet, så kan man nog inte träna på sin läsning mer. Kan man inte läsa då, ja, då är det inte så svårt att förstå.

men vad gjorde hon?

Jo, alltid fick jag läsa högt. Mina svenska lektioner bestog i att läsa texten medan dom andra gjorde något annat, så att jag kunde träna innan, och kanske läsa liiiite bättre iaf.

Jag är ändå förvånad över att jag lyckats ta mej igenom gymnasiet med ett G i dom flesta ämnen. Mvg & vg i dom praktiska där man inte behövde läsa.

jag vet också att jag är smart, efter många test och mycket kontakt med människor, vet jag att jag är smart.

Men det har inte vart lätt i jobblivet heller!

Att sitta i en reception och läsa upp konstiga efternamn, eller bara så lätta som Johansson och Jonsson. Andreas och Anders. Mycket svårt!

Jag tar mej igenom vardagen ändå, trots att jag kämpar varje varje varje dag! Det går inte att träna bort! Tro mej!

Hoppas att du Britta P, Min klassförsetåndare i gymnasiet läser detta å skäms! Skäms för att du behandlade mej som du gjorde! Du ville att jag skulle skämmas. Du ville det! Fy för lärare med noll respekt!

Man jag vann! jag klarade det, hela vägen ut!

Och OM jag mot all förmodan läser vidare (då menar jag något man verkligen måste LÄSA) så kommer jag se till att jag får min diagnos som jag ännu inte har fått på papper. Så det så!

Ps. Detta inlägg har tagit mej över 2 timmar att skriva. Så ni kanske kan förstå hur det känns när någon påpekar mina stavfel.