Den började när jag var runt 9 års åldern. Jag ville så gärna börja rida. Men det var dyrt. Alldeles för dyrt.
Jag minns hur jag höll remmarna på min ryggsäck när jag åkte tunnelbana å lossades att det var tyglar. Vartenda litet skump, var min hästs rörelse. Å jag styrde å styrde.
Samma sak på min obekväma cykel. Den var rör å hård. Inga växlar å skramlade när jag cyklade i skogen bakom vårt område. Jag red. Jag red långt bort. Upp å ner. Det var min dröm.
Jag fick börja på ridskola till slut. Då var jag lite äldre, runt 12. Men jag gick bara där i två terminer. Jag kommer ihåg min ridlärare Bettan, från Skrefsta ridskola i Botkyrka. Det var hon som lärde mej att rida.
Idag, många år senare, tack vare min envisa hjärna (!!!الحمد لله) har jag min häst. Jag har tom tre hästar. Tre små liv att ta hand om. Pussa på, å lukta på. För det kunde jag inte göra med min ryggsäck.
Jag minns hur tjejerna i klassen kunde lukta häst dagen efter de hade haft lektion. Jag älskade lukten. Det gör jag än idag!
Jag är så tacksam över mitt liv idag! Hamdulleh!
Det hade inte kunnat bli bättre.
Jag har världens bästa make. Och dom finaste barnen på jorden. Vi bor på en egen gård. Med mina hästar. Min dröm!
Jag lever i min dröm!
الحمد لله
Åh gumman, vilket underbart inlägg. Det är endast dig själv du har att tacka,för att du är där idag. Det är din enorma styrka och underbara personlighet som tagit dig dit...
SvaraRaderaDu om någon, är värd det bästa!!
Puss!