lördag 30 april 2011

2 år och 1 mån.

Idag är det en månad sedan Linda lämnade vår jord. Hon somnade in, efter lite mer än ett års kämpande mot cancermonstret. Fina fina Linda! Tänker på dej varje dag!
Idag "köpte"jag en blomma som jag skänkte i bildform till hennes insamling hos cancerfonden <---. Jag hoppas att Linda har det bra uppe på molnen å flyger fri som en fågel.

Idag är det två år sedan min mamma fick telefonsamtalet, om cancermonstret.
Min mamma vann kampen *peppar peppar*. Men har ännu en tid framöver att gå på kontroller och vara orolig.

Jag tycker att det är viktigt att vi fortsätter att ge pengar till forskningen!
Jag har själv en insamling <---, där jag skänker 100:-/ sovskydd i tyget star. Man kan givetvis gå in å skänka en slant utan att köpa ett sovskydd.
Alla slantar e viktiga. Det spelar ingen roll om det är 20:- eller 2000:- Många bäckar små, blir till en stor å!

Det är otroligt många människor som drabbas av detta helvete på jorden! Jag önskar att det inte var så! Alla känner vi någon, eller kommer känna någon som dör i denna skitsjukdom. Kanske är det rent utan sej själv. Snälla ni! Sätt in en slant! Det har vi alla råd med!

1 kommentar:

  1. Tack mitt älskade lilla barn, att du skriver så vackert och fint!

    Ja den 29 april kommer jag för all framtid att hata, pga att det var det datumet som jag fick cancerbeskedet!

    Jag hade tur, eller änglavakt, som fick träffa denna otroligt skickliga läkare, som undersökte mig mer noggrant än hon egentligen behövde!

    Jag älskar denna läkare, personalen på Gyn Norrtälje sjukhus gör det också, har dom berättat för mig!

    Hon är vacker, rolig, godhjärtad och barmhärtig. Det finns det inte många människor som är, iaf inte samtidigt!

    Det finns inga ord som kan beskriva min tacksamhet över att jag fick henne som läkare!

    Idag är början av resten av mitt liv!

    Det är emellertid så fruktansvärt när en så ung och vacker kvinna som Linda var, och är i sin himmel, ska behöva lämna sina småbarn!

    Hur det än hade gått/kommer att gå, i mitt fall, så var jag 63 år när jag fick beskedet. Alla mina barn var vuxna! Jag vet att alla mina barn kommer att klara sig, men ändå kan jag säga att jag verkligen inte har levt färdigt!

    Jag vill leva minst 22 år till och må så bra som jag faktiskt gör idag, peppar, peppar,ta i trä!

    Jag älskar dig, lilla Mima!

    Tack för att du finns, och tack än en gång för ett vackert inlägg!

    Puss
    mamma

    SvaraRadera