För snart ett år sedan... Från förra bloggen.

Julgran, hästar på rymmen och förlossning.

Nu va det ett tag sedan jag skrev sist... Det har hänt en hel del här vill jag lova.

Vi va i skogen å hämtade en gran. Vi hattade en fin som vi fick trimma till lite grann eftersom den va ganska bred och hög. Jag tycker iaf att den va fin. Jag fick hjälp av maken två söner och deras kompis. Så jag slapp lyfta ett finger... Eller jo, jag fick böka runt i snön å peka . Småkillarna fick hugga först, dom höll på i nästan tjugo minuter. Sen tog Uffe yxan å på två hugg va den nere... Det e min make det! Det märks att hans morfar var skogsvaktere i skogarna uppe i norr. Men å andra sidan så va ju mitt första ord kotte, så ja kan nog ja me...

Här är bildbeviset...

Efter att Uffe & Elias släpat ner granen till bilen, bökade dom in den i bilen... Vi fick inte plats trots att vi numera har buss. Så Uffe åkte hem med granen å kom efter oss sen. Då passade vi på att ha snöbollskrig såklart.

Sen va ja bara tvungen att klicka detta kortet... Visst e det vackert! Å jag måste erkänna att det känns extra kul att det är vårt, alltihoppa på bilden. En förortstjej från norra botkyrka som jag e, trodde väl ingen, allra minst jag själv att jag en dag skulle äga åkermark och skog...

Sen vart det julafton...

Det var en mycket mysig jul! En av dom bästa faktiskt... Iaf enligt mej själv. Emma kom ner dagen innan med flyget, när hon å Uffe hade kommit hem så klädde vi granen tillsammans. Det var bara vi från familjen här hemma, inget märkvärdigt alls... Känndes både mysigt och avslappnat. Tomten (som mina barn tror på fortfarande) var här på natten och la massvis med klappar under granen. När barnen vaknade på morgonen så tjöt dom av lycka... Elias satt nere å bara tittade på paketen lääääänge. Efter frukosten fick dom öppna ett paket som var gemensamt... Det är ju faktiskt lite taskigt att sukta dom så länge! När det var dags för maten så ringde telefonen... Tre hästar på rymmen, två mindre å en stor. Uffe kikar ur å inser att det E våra. Maten var alltså precis klar vid dethär laget och jag hade börjat duka fram. Alla tre barnen fick va hemma å vakta maten på bordet, så att inte katten skulle mumsa upp allt. Vi åkte efter spåren i snön, tills vi hittade dem. Att fånga in dem va inga större problem, men det är ju inte så att man slänger in tre hästar i bagageluckan direkt. Så vi fick knata hem med dem...Trots allt så tyckte jag att det va ganska mysigt!

Väl hemma åt vi massa mat å öppnade paket. Alla var nöjda å glada. Vi ägnade kvällen åt årets bästa julklapp, Wii.

Här får Emma sin Bamboo One från Wacom.

Och såhär lyckliga blev dom för Wii:et

Elias fick till slut sin efterlängtade bondgård. Här sitter han i hallen å leker...

Dagen efter julafton kom våra kära staffabsrittare. Det är kul tycker jag! Jag trodde inte de skulle komma iår. Det piskade regn å blåste... Vill inte ens veta hur dom mådde dagen efter. Traditionen har funnits här i vår socken i ca 50 år och det är från börjran ett "mandomsprov". Ingen lek att rida omkring i flera timmar i kylan... *ryser* Iår kom dom även att behöva min hjälp, då en av sadeljordarna hade gått sönder. Mima fixade, å sprang sedan hem, för det piskade verkligen i ansiktet. Fy, ni vet sådär som det känndes när man var liten. Elias var inte lika rädd iår som förra året (då han stog å gömde sej bakom en bokhylla). Men han stannade inne. Jag bjöd på bla varma lussebullar med vit choklad.

Sen kom dagen vi väntat på. Hade lyckats med att knipa igen på julafton å va nästan säker på att jag även skulle lyckats en vecka till. Även om jag hela graviditeten trott att jag skulle få tidigare. Det startade med att jag på morgonen hade mina numera vanliga onda sammandragningar. Hade vaknat på natten i flera dygn av att det gjort riktigt ont. Men nu va ja säker på att det va på allvar. Jag vilade å gjorde inte mycket. Men sen vart jag rastlös å började vika tvätten jag hade förträngt. Sen skulle jag helt plötsligt gå på promenad. Elias ville förja med, å Uffe kände sej tvingad. jag sa åt honom flera ggr att han inte alls behövde, men det ville han absolut. Jag känner Uffe och VET att han inte alls hade lust med nån promenad, speciellt inte i snöstorm. Vi gick en runda runt kyrkan i rask takt, en sträcka på ca 2 km (???). Jag bestämde att när vi kom hem skulle vi dricka varm choklad me vispgrädde och mumsa lussebullar. MEN..... gissa vem som ringer!? Grannen! Våra hästar e på rymmen IGEN. Mina värkar han vid detta laget börjat komma igång ganska mycket, och jag har ont. Grannen hjälper oss att fånga in dom. Denna gången är det inte lika mysigt vill ja lova! Jag blir arg å säjjer åt hästarna att nästa gång blir det minsann slakt... Medans Uffe å grannen försöker laga den första hagen (dom han nu haft sönder två hagar) eftersom våran plan var att hästarna skulle få vara ute hela natten när förlossningen var igång. Jag står inne i stallet å grater å e arg på samma gång, tänker att en dag kommer jag att skratta åt detta (Vilket jag redan gjorde igår). Fy, jag va inte glad över starten på min förlossning.

När vi senare åker in får vi vända, eftersom mina värkar avtagit (igen). Men jag kännde att nje... det gör ju ONT, även om dom inte e täta. Precis så va det när Elias skulle födas, och därför var jag orolig för det detta gången. Vi åkte iaf hem, Jag va arg som ett bi i bilen, å ja tycker verkligen synd om Uffe.... När vi kommer hem, smyger vi in eftersom alla sover, vi ville ju inte väcka barnen direkt. Jag "hoppar" in i duschen för inte kan jag vila heller. Då går vattnet. Tjoho.... Not! Jag får ondare och vi smyger ut igen... Alltså, helt onödig resa hem. Tur att det e nära iaf. På förlossningen fattar dom nu att jag visst menar allvar å att det BLIR bebis. Vi e på förlossningen ca kl 4. Hon föddes kl 8.35 med ansiktsbjudning. En ganska bra förlossning, förutom sista halvlek som var väldigt tuff. Inga krystvärkar och ansiktsbjudning va en ganska dålig kombo. Men ut kom hon iaf. 3670 tung och 52 lång. Alldeles underbart söt å helt perfekt.Inez ska hon heta. Vi åkte hem efter våra 6 timmar på förlossningen som man måste vara kvar. Var så trött att jag bara ville sova, å alla vet ju hur det är på sjukhus. Personal som ska kolla en hela tiden osv. Inga sköna sängar... ja, jag längtade hem helt enkelt.

Här är vi påväg hem... Visst e hom alldeler underbar!?

Det har med andra ord vart en FULLSPÄCKAD vecka! Jag har totalt glömt bort att det är Nyårsafton imorn. Vet inte ens vad vi ska äta. Men det tar jag imorn, nu ska ja sniffa bebis.

Skrivet av Mima 2009-12-30 kl 19:31