Röntgenplåtar...

Kolla va ja hittade när jag skulle gå igenom babyfoton!

Såhär mycke skrot hade jag i foten, plus en jättelång skruv till faktiskt. Den tog dom bort ganska fort. Den satt i det översta hålet (ni ser två lediga hål) och var så lång att ja knappt kunde röra foten. Den är riktigt lång (har den sparad).

Snart är det dags igen för operation. Jag är faktiskt lite nervös. Inte för själva opererandet, men det som komma skall. Både kryckperioden, men även sen efter det.

När jag hade gips efter olyckan, var det enda jag tänkte på "efter gipset" DÅ. Då kommer ja bli bra. Ja trodde på fullt allvar att efter att gipset var borta så skulle ja ha min fot. Tog det nästan för givet. Såhär efteråt, tycker jag att personalen på sjukhuset borde ha talat om för mej att den aldrig någonsin kommer att bli bra igen. Att chansen efter en sådan fraktur är minimal för att få foten återställd.

Fick på mitt sista läkarbesök veta att eftersom foten bröts åt "fel" håll (den bröts utåt) (alltså benet stack ut på insidan) och att eftersom det vart en öppen fraktur (benet har sett det dagliga ljuset) så är chanserna ännu mindre.

Nu har jag iaf fått en tid för op. Och jag har blivit lovad att det inte kommer att bli värre. Det finns en liten chans att det blir lite bättre. Och jag hoppas såklart på den chansen!

Det är alltså det jag är nervös över. Hur resultatet kommer att bli. Kommer jag att ha ont i foten varenda dag tills jag dör? ja, förutom när det är över 25 grader, för då har jag inte ett dugg ont.

Det enda jag vill är att kunna träna. va me på en bandymatch och kunna spela fotboll med mina barn! Jag vill kunna springa till bussen om jag behöver. Ja, ni fattar.

Ja, sen är det såklart vardagen med kryckor som oroar mej lite. Vet inte riktigt hur vi ska lösa det hela.

Jag kommer inte att kunna köra bil, och inte heller kommer jag ju kunna köra Inez i vagnen.

Hon kommer att få sitta i sjal alt bärryggsäck om var annat. Antar att ja kommer få snygga armar iaf! =)

Hoppas att Uffe kan jobba hemifrån. Vet att det inte kommer att gå alla dagar, långt ifrån det. Men någon dag i veckan skulle underlätta.

Håller tummarna på att min fot bli lite lite bättre!

(För er som undrar vad jag gjort, så är det så att jag en dag den 4 mars 2008, skulle måla vår flaggstång. Den är av järn och var alldeles rostig. Jag skulle fälla den själv, eftersom jag kan allt sjäv (Tror jag) å när den var påväg ner så tänkte jag: shit den slår i taket, shit knoppen går sönder! Så jag sträcker ut foten, å hör et krechh.. typ som knäckebröd när man bryter det, fat med lite mer bas. Jag fattade att jag brutit benet, men det ennda ja tänkte va att ja måste köra till sjukhuset. Medan jag meckar ute mej själv från flaggstången (Låg ju under den vid dethär laget) så känner jag hur det dinglar. Ja ber killarna ropa på mormor för att ringa ambulans eftersom jag inser att det inte kommer att gå att köra själv. Efter ett tag kommer den. Jag får en massa medicin å får åka med. Dom drar foten rätt i ambulansen, inget jag minns, sedan opereras jag på Visby lasarett. Foten är bruten på mitten. benet kom ut på insidan av ankeln, där det då blev en spricka pga det, på utsidan (där ni ser plattan på bilden) där vart det totalkrossat. Det gick inte att laga så bra. Konstigt nog är det inte där jag har ont, utan på insidan.)